Jag tänkte bringa lite klarhet i vad jag kommer syssla med nu, något som jag kanske inte har varit så tydlig med då jag mest gått omkring i min egen värld. Det började med en konversation med min lärare. Hon har startat ett filial till konstskolan i Frankrike och jag funderade på att ansöka. Bara för att. Jag ville ju inte gå där, jag ville ju bara till Nicaragua, men jag ville ju hålla på med konst! Konversationen löd på ett ungefär:
"Men, du har ju din pojkvän i Nicaragua!"
"Jo, men... jag tänkte att..."
"Men du måste ju åka dit och vara med honom! Åk dit och var med honom!"
Visst är det härligt med människor som tror på kärleken? Det där visste ju jag redan, det har nog egentligen aldrig funnits någon annan väg. Men jag ville hålla på med konst. Och det var alldeles efter det som fröken Helena sa nåt som förändrade allt. Hon kom på att hon kanske kunde sätta ihop en distanskurs för andra året på konstskolan så att jag kunde vara i Nicaragua samtidigt som jag fortsätter på skolan. Så hon ringde runt till rektorer och sånt och det visade sig att det inte var några problem. Och det är alltså det jag kommer att göra nu.
Så att välja bort kärleken eller välja bort en dröm, det är inget som jag behöver fundera över. Det som jag trodde var omöjligt kommer nu bli verklighet. Allt som jag har bett om. Och är det något jag har lärt mig i Nicaragua så är det detta: Todo es posible con Dios. Allt är möjligt med Gud.
