Jag jobbar som sagt nu med en måleriuppgift med temat meningen med livet. Den här uppgiften har verkligen lyft mig! Just nu känns det som att jag svävar på inspiration. Meningen med livet. Ett viktigt tema både som konstnär och människa. Och från att ha varit lite nedstämd känns det nu, när jag lever med detta i åtanke varje stund, som att livet är helt fantastiskt. När jag frågade min nica-pappa om meningen med livet svarade han att älska. Att ge och ta emot kärlek. Jag funderade vidare på det, kärlek inte behöver betyda att ge nån en kram, det kan vara att ge av sig själv och sin kunskap och det man har. Av kärlek.
Förut gjorde jag alla dessa saker, men mer för att det kändes som att jag måste. ”Jag borde göra det här för de behöver hjälp och tycker att jag borde hjälpa till.” ”Jag ger den här personen en kaka för att hon alltid brukar ge mig kakor och då får jag dåligt samvete om jag inte gör det.” Men nu är det mer, jag gör det av kärlek. Jag gör det för att jag vill för att jag vill att en annan människa ska lära sig nåt. Få te emot nåt, uppleva nåt. Och det känns helt fantastiskt. De senaste dagarna har jag varit på skolan två gånger och hjälpt till och på engelskaklubben en dag och det har känts helt annorlunda.
Allt har mening för allt görs av kärlek.
Det finns en del i nya testamentet (som jag hade med i ett assemblage på konstskolan) som jag alltid har gillat men inte förstått fullt ut förrän nu:
Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek har jag ingenting vunnit.
1 Korinthierbrevet 13:1-3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar