Pagaende tuschprojekt, tema: bön

För själarna

För staden

Ibland kan jag sakna den arbetsro och stämning som vi alltid hade på konstskolan. Musiken. Då var det alltid Regina Spektor eller Joel Alme, särskilt om jag satt ensam kvar på eftermiddagarna och kvällarna. Manu Chao på slutet. I det stora ljusa ateljén där jag alltid hade min röra framme, redo att börja arbeta när som helst.

Här är det Danza Kuduro och reggeton dagarna i ända, men det är inte här i huset vi lyssnar på det. Nej, det är nån granne ett halvt kvarter bort, antingen åt det ena hållet eller det andra, som lyssnar på omänskligt hög nivå. Jag blir tokig. Kan liksom inte tänka mig hur man kommer på den idén... Sen är det ungar som skriker och spelar precis utanför vårt hus- fast våran pojke inte ens är hemma- eller slår på kastruller och allt möjligt. Det är ett evigt trummande.

Att lämna saker framme för att kunna fortsätta senare kommer inte på fråga, med en ettåring som ska röra allt och stoppa i munnen. Kanske är det bra för mig ändå, att lära mig plocka undan och hålla ordning, det skulle pappa tycka var bra i alla fall. Men jag saknar att ha allt framme och kunna börja när som helst, med vad som helst.

Det var ett fantastiskt läsår på konstskolan, men samtidigt är jag så glad över att jag kunde ta andra läsåret hit. Men som sagt, jag saknar stämningen ibland. Just idag lite extra. 

Och tillgången till modeller och klasskamrater...

Ny vecka

Dagarna går så otroligt fort! Nu är det ny vecka igen och jag fortsätter med mitt bön-projekt. Har lite andra projekt på gång på sidan om också, bland annat måla en dröm som min nica-pappa hade och göra några väggmålningar här i stan. Det kan ta sin tid innan det där vägg-projektet kommer igång, det har pratats om nåt slags möte men här tar det den tid det tar om man säger så. Men det ska bli jättekul.

Lägger upp några snabbskisser jag gjorde inför mitt pågående projekt.     

                                                     

Orkan

Hej!! Vad länge sen! Vi har haft ett otroligt regnoväder här, en orkan! Men nu har det lugnat ner sig. Det har varit problem emd internet och internetcafét har varit stängt sa ingen uppdatering har blivit av. Det är rätt skönt v¨der, men vi har ännu inte sett solen pa snart tva veckor. Men lite mysigt har det varit ända. Jaghar börjat pa ett nytt projekt nu när de andra har grafik- är faktiskt väldigt ledsen att jag missar den delen som är en av mina absoluta favoriter- med tema bön. Jag kommer jobba en hel del med skisser, försöka fanga kroppssprak, och sen är det meningen att det ska bli en massa tuschteckningar. Jag har redan satt igang med dem fast jag borde skissa lite mer...
Hur är det hemma? Börjar det bli kallt?

Utveckling av myra

Herakut

Sitter har och inspireras av street art-duon Herakut. Fantastiska verk!

 http://www.herakut.de/home.html

Pagaende projekt

Ivannys

För varje dag som går blir jag bara mer och mer kär i lilla Ivannys. Jag har aldrig haft en sån här relation till ett barn förut och det är så himla speciellt. Jag blir så glad när hon tar min hand för att gå och leka, när hon kryper upp i mitt knä, när hon blir jagad och springer och gömmer sig i min famn.

En dag i kyrkan, när jag inte hade kommit dit med henne, och satt längre bak på andra sidan gången, kände jag plötsligt en liten hand på mitt lår så jag tittar ner och där står hon. Ler, släpper sin kompis och lägger huvudet i mitt knä och håller om benet.

Igår grät hon för första gången när jag gick hemifrån. Det är inte kul att se barn gråta, men det kändes så speciellt på nåt sett. Aldrig har väl nån gråtit för att jag har gått ut en vanlig förmiddag förut! Sen när jag kom hem var hon jätteglad och ville leka med mig. 

Här har det hänt en del spännande saker sen sist må jag säga. Jag har blivit kittlad ur hängmattan så att jag slog huvudet i en sten. Gjorde skitont men det var mest roligt. Jag delade även ut en huvudspark på vägen ner.

Igår exploderade ett ägg i köket. Vi var där allihop och jag satt på golvet med Ivannis och hörde en smäll och fattade ingenting förrän jag såg mamma Yolanda full med sprängd äggula. Att micra ett redan kokt ägg är ingen hit... Lilla Ivannis kröp upp i mitt knä, mer fundersam över vårt hysteriska skrattande än smällen i sig.

Det var det spännande. Nu har jag också varit på skolan och jobbat lite, men det känns som att jag skulle behöva veckor för att smälta den upplevelsen. Allt var glatt i början och det var roligt att träffa mina gamla elever. Men när man är borta från dem länge blir det lätt att man överromantiserar det hela, jag hade nämligen glömt hur bråkiga de är. Första klassen var helt okej, femman, sen var ettorna lite värre, fyrorna ännu lite värre och treorna allra värst. Huvudvärken var extrem.

Det tråkigaste var dock att det knappt fanns något material kvar att jobba med. Papper och kritor och färgpennor och nästan all färg var slut. Men vi fick låna en liten hög med papper från en högstadielärare som vi delade på mitten för att det skulle räcka.

Mitt eget skapande går bra, min myrmålning börjar bli färdig (det kanske jag sa senast också). Det fattas bara några detaljer och skuggor. Men det är liksom den svåraste biten kvar. Vet inte riktigt hur jag ska gå till väga, men det löser sig under dagen. 

Fick också en sån här blomma av ett barn, et halvtimme senare låg den söndertrasad under ett bord...  

Lycka

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen med min lycka. I torsdags var det fantastiskt. Efter tre dagar av sjukdom och lite ledsamhet, utan inspiration och matlust mådde jag äntligen bra. Jag var pigg, jag var glad, jag kunde äta! Och jag målade hela dagen. Sen träffade jag min älskling och vi åt de godaste enchiladas jag har ätit på länge och allt var helt perfekt. Kunde inte sova på kvällen för jag hade så mycket energi och glädje i kroppen.

Mitt måleriprojekt går bra, jag håller på att måla en myra, arbetar med mycket röda nyanser i bakgrunden. Älskar att jobba med de färgerna. Och med olja. Underbart. Komposition och bakgrund är klar, nu ska jag bara fila på detaljer och ge den en extra touch.

I lördags åkte jag med systern och lillebrorsan i min familj och deras kusiner och fastrar och farbror på en utflykt. Vi åkte till Masaya, en stad en bit utanför huvudstaden. Och därifrån tog vi oss till ett naturreservat (tror jag att det var) vid en lagun där vi spenderade hela dagen med att sola och bada. Det var så himla vackert. Och så skönt att äntligen få lite sol och bad. Efter det åkte vi till en utsiktsplats där man kan titta på lagunen där vi badade, i en liten stad som heter Catarina. Innan vi tog oss hem mot Dario släppte vi av en faster vid hennes nys hus i Managua och tittade på det och omgivningarna. Fin dag.

Igår var ungefär en sån där lyckodag som i torsdags. Plus att jag bakade kladdkaka och var i kyrkan där det var en mycket inspirerande grupp med ungdomar från USA. Jag började också dagen med att ringa hem till Sverige och pratade med morfar och Mats och sedan med farmor och farfar. Äntligen!

Jag kan tänka mig att löven faller vackert där hemma. Hoppas ni har det fint.