Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen med min lycka. I torsdags var det fantastiskt. Efter tre dagar av sjukdom och lite ledsamhet, utan inspiration och matlust mådde jag äntligen bra. Jag var pigg, jag var glad, jag kunde äta! Och jag målade hela dagen. Sen träffade jag min älskling och vi åt de godaste enchiladas jag har ätit på länge och allt var helt perfekt. Kunde inte sova på kvällen för jag hade så mycket energi och glädje i kroppen.
Mitt måleriprojekt går bra, jag håller på att måla en myra, arbetar med mycket röda nyanser i bakgrunden. Älskar att jobba med de färgerna. Och med olja. Underbart. Komposition och bakgrund är klar, nu ska jag bara fila på detaljer och ge den en extra touch.
I lördags åkte jag med systern och lillebrorsan i min familj och deras kusiner och fastrar och farbror på en utflykt. Vi åkte till Masaya, en stad en bit utanför huvudstaden. Och därifrån tog vi oss till ett naturreservat (tror jag att det var) vid en lagun där vi spenderade hela dagen med att sola och bada. Det var så himla vackert. Och så skönt att äntligen få lite sol och bad. Efter det åkte vi till en utsiktsplats där man kan titta på lagunen där vi badade, i en liten stad som heter Catarina. Innan vi tog oss hem mot Dario släppte vi av en faster vid hennes nys hus i Managua och tittade på det och omgivningarna. Fin dag.
Igår var ungefär en sån där lyckodag som i torsdags. Plus att jag bakade kladdkaka och var i kyrkan där det var en mycket inspirerande grupp med ungdomar från USA. Jag började också dagen med att ringa hem till Sverige och pratade med morfar och Mats och sedan med farmor och farfar. Äntligen!
Jag kan tänka mig att löven faller vackert där hemma. Hoppas ni har det fint.
Låter helt underbart. Är glad för din skull Emelie! Många kramar från Bea
SvaraRadera