Ibland kan jag sakna den arbetsro och stämning som vi alltid hade på konstskolan. Musiken. Då var det alltid Regina Spektor eller Joel Alme, särskilt om jag satt ensam kvar på eftermiddagarna och kvällarna. Manu Chao på slutet. I det stora ljusa ateljén där jag alltid hade min röra framme, redo att börja arbeta när som helst.

Här är det Danza Kuduro och reggeton dagarna i ända, men det är inte här i huset vi lyssnar på det. Nej, det är nån granne ett halvt kvarter bort, antingen åt det ena hållet eller det andra, som lyssnar på omänskligt hög nivå. Jag blir tokig. Kan liksom inte tänka mig hur man kommer på den idén... Sen är det ungar som skriker och spelar precis utanför vårt hus- fast våran pojke inte ens är hemma- eller slår på kastruller och allt möjligt. Det är ett evigt trummande.

Att lämna saker framme för att kunna fortsätta senare kommer inte på fråga, med en ettåring som ska röra allt och stoppa i munnen. Kanske är det bra för mig ändå, att lära mig plocka undan och hålla ordning, det skulle pappa tycka var bra i alla fall. Men jag saknar att ha allt framme och kunna börja när som helst, med vad som helst.

Det var ett fantastiskt läsår på konstskolan, men samtidigt är jag så glad över att jag kunde ta andra läsåret hit. Men som sagt, jag saknar stämningen ibland. Just idag lite extra. 

Och tillgången till modeller och klasskamrater...