För varje dag som går blir jag bara mer och mer kär i lilla Ivannys. Jag har aldrig haft en sån här relation till ett barn förut och det är så himla speciellt. Jag blir så glad när hon tar min hand för att gå och leka, när hon kryper upp i mitt knä, när hon blir jagad och springer och gömmer sig i min famn.
En dag i kyrkan, när jag inte hade kommit dit med henne, och satt längre bak på andra sidan gången, kände jag plötsligt en liten hand på mitt lår så jag tittar ner och där står hon. Ler, släpper sin kompis och lägger huvudet i mitt knä och håller om benet.
Igår grät hon för första gången när jag gick hemifrån. Det är inte kul att se barn gråta, men det kändes så speciellt på nåt sett. Aldrig har väl nån gråtit för att jag har gått ut en vanlig förmiddag förut! Sen när jag kom hem var hon jätteglad och ville leka med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar